Varför?
Varför är livet så orättvist? Varför skulle just min pappa dö??

Det är inte ofta jag pratar om min pappa med mamma, vet inte varför, tycker bara det är jobbigt. Jag börjar alltid gråta och jag vill inte gråta inför henne för att hon inte ska tycka det är jobbigt, då blir de jobbigt för henne för ho  påminns, och de blir jobbigt för att jag är ledsen. Jag vet att det är okej att vara ledsen, men jag vill inte visa det för henne...

Men nu ikväll kom vi in på det... Jag började fråga lite saker, saker jag inte minns, som jag har förträngt? Det måste jag har gjort, jag var ändå 10, nästan 11 år när pappa dog, och ändå är de så himla mycket jag inte kommer ihåg.. Mamma tror jag förträngt och kommer komma ihåg när jag bli äldre...

Jag kommer tex. inte ihåg att han led i över ett år! Jag trodde inte det var så länge! Hur kan det kännas som det bara var ett par månader när det i själva verket var över ett år?!? Jag kanske inte vill minnas hur det egentligen var... Jag minns iaf hur han fick vara hemma sista tiden, han låg i en sjukhussäng i tv rummet, kunde inte ens gå upp ur den... Och jag minns dagen mamma hämtade mig och Kim i skolan, helt plötsligt bara stod hon i dörren till klassrummet och sa att jag skulle komma, jag fattade på en gång vad som var på gång, pappa hade inte mkt tid kvar... När vi kom hem till honom var han inte vaken, han levde, men var inte vaken. Jag satt vid honom och pratade med honom, sa hur mycket jag älskade honom och att han inte fick försvinna, att jag behövde honom, att han var min pappa och den bästa pappan som någonsin existerat!

En sjuksköterska tog in mig och Kim i ett annat rum, jag kommer inte ihåg vad hon pratade om, vet inte ens om jag lyssnade. Jag visste bara att pappa skulle försvinna när som helst. Och då, den andra sjuksköterskan kommer in i rummet, kollar på Kim och mig, sedan på den sjuksköterskan och skakar på huvudet. Han var borta, han levde inte mer...........

Jag vet inte vad jag ska göra med min sorg och min saknad, därför skriver jag detta, det känns så mycket bättre då..

Jag kommer alltid att älska, sakna, sörja och beundra min Pappa! Han var en stor förebild för mig som jag alltid såg upp till, och när jag får egna barn, då kommer jag vara glad om jag ens kan vara en hälften så bra förälder som han var till mig och Kim! <3